LibDem vinner på en koalition med Labour
Gordon Browns avgång var ett snyggt avsked av ledaren för ett parti som behöver förnyelse och också ett smart politiskt drag. Brown går med hedern i behåll, eftersom Labour fick ett hyggligt valresultat med tanke på förutsättningarna - 13 års oavbrutet maktinnehav och en ekonomisk kris...
Avgången gör det lättare för Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg att kunna förhandla med Labour, eftersom partiet kommer att få en ny ledare efter Brown, som många är trötta på. Det politiska priset för att göra upp med Labour blir lägre...
Under dagarna efter valet har det snabbt växt fram en stark intern opinion inom LibDem och dess sympatisörer att inte bilda regering med Tories. Egentligen är det ganska självklart varför. LibDem har än en gång haft ett val med bra resultat i procent och mycket mager utdelning i antal mandat, pga systemet med enmansvalkretsar. LibDem-anhängarna vill nu äntligen få en förändring av valsystemet så deras parti kan bli en större spelare i brittisk politik. Labour är mycket mer lyhörda för att ändra i valsystemet än Tories.
Också när det gäller politikens innehåll ligger LibDem mycket närmare Labour och det anser också LibDems anhängare. Båda är socialliberala partier och har en mycket mer pragmatisk syn på skatter och välfärd än Tories. Faktum är att det under de senaste årtiondet ofta har varit svårt att avgöra vilket parti som ligger längre till vänster, eller närmare mitten om man så vill. Förhoppningsvis slutar regeringsförhandlingarna med en koalition med Labour och LibDem...
Läs artikel i Aftonbladet här.
Läs artikel i DN här.
Läs artiklar i SvD här och här.
Friidrotten i Stockholm får ett välförtjänt lyft
Om ett par månader är det dags för den största friidrottstävlingen i Stockholm sedan EM 1958. För första gången finns Sverige med i den allra högsta ligan inom friidrotten; Diamond League, som startar i år.
Men deltagandet i den nya superligan kunde ha blivit kortvarigt, om Folkpartiets och Moderaternas planer på att göra Stockholms Stadion till en ren fotbollsarena (för Djurgården) hade blivit verklighet. Friidrottsklubbarna och massor av idrottsintresserade protesterade mot förslaget, vilket gjorde att det blev politiskt omöjligt för den borgerliga majoriteten att ta bort löparbanorna och förslaget drogs tillbaka i höstas. Ett exempel på det stora engagemanget för Stadion som friidrottsarena är namninsamlingen som Else Lundin (MP) och jag startade, som samlade mer än 6 600 underskrifter.
Stadion är unik som världens äldsta fortfarande använda Olympiastadion. Få idrottsplatser har den atmosfär och historia som denna arena har. Därför bör arenan också återfå sitt ursprungliga namn; Olympiastadion.
Ett första steg mot ett namnbyte till Olympiastadion togs i november, då idrottsnämnden beslutade att utreda ett namnbyte. Beslutet var ett svar på en motion som jag lade i juni. Ett namnbyte skulle underlätta marknadsföringen av arenan, Stockholm som idrottsstad och Diamond League. Det skulle bli lättare för turister att söka sig dit, särskilt om tunnelbanestationen samtidigt byter namn till Olympiastadion, vilket jag också föreslår i motionen.
Andra städer som har haft Sommar-OS kallar sina arenor för Olympiastadion även långt efter att OS har ägt rum - Rom och Helsingfors är två bra exempel.
Fullt möjligt att Grekland ger upp euron
Kommer Grekland att lämna euron och återinföra en egen nationell valuta? Paul Krugman, 2008 års nobelpristagare i ekonomi, ställer frågan i en kolumn New York Times och besvarar den med att det är en mycket tänkbar och även trolig utveckling.
En grundläggande orsak till att euron innebär ytterligare problem för Grekland och Portugal är det som många nationalekonomer alltid pekat på - euro-området är inte ett naturligt område för en gemensam valuta. Krugman argumenterar väl för ett scenario där Grekland tvingas lämna eurosamarbetet.
Vad är alternativen som skulle kunna rädda den Grekiska ekonomin från ett totalhaveri? Det finns i princip tre alternativ, som alla är föga troliga. Det första är att grekerna beslutar sig för att sänka sina löner rejält även i den privata sektorn, för att motverka konkurser och kunna konkurrera bättre med sin export.
För det andra skulle Europeiska Centralbanken kunna föra en expansiv penningpolitik och köpa stora delar av Greklands skulder, vilket skulle orsaka inflation i hela euro-området. För det tredje skulle de rika EU-länderna (där Sverige ingår) kunna ge enormt ekonomiskt stöd - alltså något helt annat än det vi sett hittills.
Ingen av dessa åtgärder är troligare än att Grekland skulle ges tillstånd av övriga Euro-länder att återinföra sin nationella valuta. Ingen som har sett demonstrationerna från Aten kan tro att grekerna skulle vara beredda att utstå de ytterligare lidanden som stora lönesänkningar skulle innebära. Lika lite troligt är att ECB skulle börja föra en penningpolitik som leder till omfattade inflation eller att skattebetalarna i Sverige och andra länder skulle vara beredda att bistå grekerna med ekonomiskt stöd i den enorma omfattning som är nödvändigt...
Grekland måste komma ur den tvångströja man hamnat i och det mest effektiva sättet är att återinföra en egen nationell valuta. Uppmarschen till en sådan lösning kommer vara att alla inblandade kommer att säga att det är otänkbart och omöjligt tills de vågar se sanningen i vitögat och erkänna att det är det minst smärtsamma för alla parter...
Läs artikel i Aftonbladet här.
Cleggs strategiska misstag hjälpte Labour
Valet i Storbrittanien blev en framgång för högerpartiet Tories, ett rejält nederlag men inget katastrofval för Labour och en besvikelse för Liberaldemokraterna.
Varför gick det som det gick? Labour har regerat i 13 år och det kostar på att regera. Förlusten påminner om Socialdemokraternas 2006, som då hade regerat i tolv år. Två saker händer när ett parti regerar väldigt länge. Det ena är att partiet är så upptaget med att regera att det nödvändiga förnyelsearbetet stannar upp och tillflödet av idéer sinar. Det andra är att människor vill ha omväxling och ge nya krafter en chans. Gordon Brown har gjort många misstag, men har hanterat den ekonomiska krisen kompetent. Även om Gordon Blair hade varit premiärminister hade Labout gått tilbaka rejält i valet...
Jag tror att Labour räddades från ett riktigt katastrofval av Liberaldemokraternas ledare Nick Cleggs strategiska misstag att inte utnyttja sin position som potentiell vågmästare. I valets slutspurt, när det blev alltmer uppenbart att hans parti skulle bli vågmästare, deklarerade han att han kommer låta Tories bilda regering om det blir störst.
Varför var det ett misstag? Jo, på två sätt. Dels avsade sig LibDem möjligheten att utnyttja sin förhandlingsposition fullt ut för att få maximal utdelning för sina krav. För det andra så signalerade han till den stora grupp väljare som valde mellan LibDem och Labour att en röst på LibDem nästan var samma sak som en röst på Tories ledare David Cameron som premiärminister.
Det strategiska misstaget förklarar den tydliga strömmen av väljare från LibDem till Labour under de sista dagarna i kampanjen. Båda partierna låg lika några före valet, men Labour fick 29 procent mot 23 för LibDem, som dessutom gick tillbaka i antal mandat trots en ökning i procent. LibDems position är därmed avsevärt försvagad inför de närmaste dagarnas förhandlingar om regeringsbildning...
Läs artiklar i Aftonbladet här och här.
Läs artiklar i DN här, här, här, här, här, här.
Läs artiklar i SvD här, här, här och här.
Nytänkande krävs för att rejält minska hemlösheten
Socialtjänsten är det område som har blivit allra mest misskött av den moderatledda majoriteten i Stockholm under de senaste tre åren. I fast penningvärde har budgeten minskat med över 10 procent och det märks verkligen.
Som politiker arbetar jag mycket med sociala frågor och framför allt tre av dem är extra viktiga att ta tag i efter valet, när Miljöpartiet förhoppningsvis ingår i en ny majoritet som styr i Stockholm. De tre frågorna: 1. En rejäl minskning av hemlösheten. 2. Ökat stöd och hjälp åt utsatta barn och ungdomar. 3. Ökat förebyggande arbete för att minska bruket av alkohol och droger bland unga.
En av de absolut viktigaste frågorna är alltså att minska hemlösheten. Under våren har jag tillsammans med medarbetare på Miljöpartiets kansli och medlemmar arbetat med att konkretisera våra förslag för att få fram mer bostäder för personer som lever i hemlöshet.
Ytterligare ett steg i den processen har tagits idag, då vi har hållit ett rundabordssamtal om våra förslag. Deltagande vid samtalet var Stiftelsen Hotellhem, Situation Stockholm, Enheten för hemlösa (socialtjänstförvaltningen) samt frivilligorganisationerna Ny Gemenskap, Convictus och Stadsmissionen.
Framöver går det att läsa mer om vårt arbete med hemlösheten och de andra sociala frågorna på denna blogg.
Läs mer om Miljöpartiet i Stockholms arbete för att minska hemlösheten här.
Klimatet inte enda argumentet för att avveckla oljan
Oljekatastrofen är inte så unik som vi kan tro när vi oroas över konsekvenserna för vatten, djurliv och miljö i den Mexikanska golfen. Det sker årligen många stora olyckor runt om i världen, men en stor oljeolycka i USA ges mycket större uppmärksamhet än tio stora olyckor i t. ex Nigeria, som också är en stor oljeproducent.
Att borra efter olja nära kuster är mycket riskabelt och sätter fokus på det andra stora argumentet mot olja som energikälla. Det första är naturligtvis utsläppen av koldioxien som oljeförbränning leder till och orsakar uppvvärmning av vår planet. Det andra, lika självklara, är övriga stora miljökonsekvenserna som oljehanteringen innebär, allt ifrån borrningen till riskabla transporter i tankers över havet och utsläpp av miljögifter vid förbränningen.
Vi måste alltså avveckla oljeanvändningen och använda ekonomiska styrmedel för att ställa om till miljövänlig energi som vind, sol och biogas m m. De borgerliga partiernas ojande över det rödgröna regeringsaternativets förslag till höjning av bensinskatten med 49 öre ter sig därför minst sagt magstarkt...
Läs om Miljöpartiet i Stockholm energipolitik här.
Läs artiklar i DN här, här, här, här och här.
Läs artiklar i SvD här och här.
Chelseas fjärde ligatitel nästan klar
Chelsea slog ett lågmotiverat Liverpool borta med 2-0 i dagens avgörande match i Premier League. Nu krävs bara seger hemma mot Wigan i seriens sista match för att säkra guldmedaljerna definitivt. Wigan har klarat nytt kontrakt och har inget mer än äran att spela för och bör inte kunna hota Chelsea i den matchen.
Om ingen total överraskning sker i sista matchen tar Chelsea då sin fjärde ligatitel. Nej, fler ligatitlar har inte den anrika London-klubben. Chelsea vann sin först titel 1954-55, fick sedan vänta ända till 2004-05 för att ta sin andra och säsongen efter kom den tredje titeln.
Varför vinner Chelsea ligan? Jo, laget har den bästa balansen mellan anfall och försvar och ligans bredaste trupp. På denna blogg i augusti tippade jag Chelsea som ligasegrare, men Manchester United har pressat dem hela vägen och varit väldigt nära att ta sin fjärde raka ligatitel.
Chelsea kan under maj också bli den sjunde klubben genom tiderna som tar hem "the double", dvs ligan och FA-cupen samma år. De sex klassiska lag som har lyckats med det; Manchester United (tre gånger, alla under 90-talet), Arsenal (tre gånger), Liverpool, Tottenham, Aston Villa och Preston (en gång var). Chelsea möter ligajumbon Portsmouth på Wembley i finalen och bör vinna klart där. I så fall kommer Chelsea att tillhöra en mycket exklusiv grupp engelska klubbar.
Läs om Miljöpartiet i Stockholms politik för idrott och hälsa här.
Läs artikel i SvD här.
Lika rättigheter och Kultur tunga frågor för MP
Idag har Miljöpartiet i Stockholm anordnat en visning av afrikansk film på BioRio vid Hornstull. På visningen, som var mycket välbesökt och uppskattad, visades "Pumzi", en futurisktisk Kenyansk kortfilm, och "Sex, Okra and Salted Butter", en varm komedi från Tchad om motsättningar mellan generationer.
Med visningen ville vi lyfta fram afrikansk film, som spelar en viktig roll i att modernisera vår bild av Afrika. Tyvärr är bilden av Afrika fortfarande alltför endimensionell och präglad av elände, trots att Afrika är en väldigt mångfacetterad kontinent.
Bio Rio hette under flera decennier Kvartersbion och drevs ytterst förtjänstfullt av elsjälen René Reiss, som för två år sedan sålde den till Folkets Hus och Parker. Miljöpartiet kämpade under det sista året av Kvartersbions tid för att rädda den och det är verkligen glädjande - och viktigt - att den finns som en av få verkligt alternativa biografer i Stockholm.
Med filmvisningen ville vi, Miljöpartiet, också lyfta fram en annan sak; den särbehandling och diskriminering som ofta drabbar personer med utländsk bakgrund gäller i extra hög grad för afrosvenskar. Lika rättigheter för alla, oavsett om det är i arbetslivet eller när man ska besöka en restaurang eller diskotek, är grundläggande i ett demokratiskt samhälle.
Stockholm ska vara fritt från diskriminering, ska ha en aktiv politik för lika rättigheter och jämställdhet och för att allas kompetens tas till vara, oavsett etnisk bakgrund, ålder, kön, funktionsnedsättning eller sexuell läggning. En del av ett sådant demokratiskt samhälle är också ett rikt kulturliv som får blomstra. Lika rättigheter och mycket bättre förutsättningar för kulturen kommer att få en framträdande plats om Miljöpartiet ges möjlighet att styra Sverige och Stockholms stad nästa mandatperiod.
Läs om Miljöpartiets politik för lika rättigheter, för jämställdhet, för kultur och för pensioner och äldreomsorg.
