Nytänkande krävs för att rejält minska hemlösheten


Socialtjänsten är det område som har blivit allra mest misskött av den moderatledda majoriteten i Stockholm under de senaste tre åren. I fast penningvärde har budgeten minskat med över 10 procent och det märks verkligen.

Som politiker arbetar jag mycket med sociala frågor och framför allt tre av dem är extra viktiga att ta tag i efter valet, när Miljöpartiet förhoppningsvis ingår i en ny majoritet som styr i Stockholm. De tre frågorna: 1. En rejäl minskning av hemlösheten. 2. Ökat stöd och hjälp åt utsatta barn och ungdomar. 3. Ökat förebyggande arbete för att minska bruket av alkohol och droger bland unga.

En av de absolut viktigaste frågorna är alltså att minska hemlösheten. Under våren har jag tillsammans med medarbetare på Miljöpartiets kansli och medlemmar arbetat med att konkretisera våra förslag för att få fram mer bostäder för personer som lever i hemlöshet.

Ytterligare ett steg i den processen har tagits idag, då vi har hållit ett rundabordssamtal om våra förslag. Deltagande vid samtalet var Stiftelsen Hotellhem, Situation Stockholm, Enheten för hemlösa (socialtjänstförvaltningen) samt frivilligorganisationerna Ny Gemenskap, Convictus och Stadsmissionen.

Framöver går det att läsa mer om vårt arbete med hemlösheten och de andra sociala frågorna på denna blogg.

Läs mer om Miljöpartiet i Stockholms arbete för att minska hemlösheten här.

Kommentarer
Postat av: Rolf Nilsson

Under 13 år har gatutidningen Situation Stockholm funnits i vår huvudstad Stockholm. De människor som startade den tänkte nog att den skulle vara en tidning som hemlösa skulle sälja för att skapa sig en plattform. Och utifrån den ges en möjlighet att bryta sin hemlöshet med samhällets stämpel på vilka dessa människor är och därefter få leva ett någorlunda ”normalt” liv. Men hur har det egentligen gått?

Har tidningsförsäljningen och alla skattemiljoner som pumpats in för ändamålet skapat den resning av människor som var tänkt? Har hemlösa individer fått bli ”vanliga” medborgare? Om så vore skulle tidningen lagts ner, och det är väl så att när organisationer som AB situation Stockholm inte längre behövs så är målet nått?

Om detta vore aktiebolagets mål idag så ser jag inte hur stoltheten numera endast är fokuserad på hur många tidningar de säljer, hur många försäljare de har och med stolthet i rösterna gärna talar om att deras tidning nu även säljs i Uppsala, Södertälje, Örebro, Västerås och Gotland. Om vi tittar närmare på tidningens innehåll finns där fyra sidor med sponsorer. Det smaklösa med dessa är att de allra flesta är just de som skulle kunna se till att hemlösa fick tillgång till ett tryggt hem och känna på känslan av att bli kallad medborgare.

Men om vi återgår till hur det går för de hemlösa försäljare detta aktiebolag säger sig hjälpa, så finns det ingenstans på deras hemsida som ger svar på detta. Om det skulle vara så att tidningsförsäljningen hjälpte hemlösa ur detta tillstånd, så skulle väl detta den organisationens främsta marknadsföringsargument. ”Titta här har vi följt 100 av våra försäljare under 2 år och hälften har idag ett ordnat liv med egen bostad och slipper numera gå under begreppet hemlös”, men naturligtvis är det inte så.

Den bistra och cyniska sanningen om de hemlösa som fått hjälp ur sin stämpel som hemlös genom situation Stockholm har gått via kyrkogården.

Om jag inte missminner mig har företag i Sverige något som kallas arbetsgivaransvar, vilket innebär att enligt lag ska företagen bekosta vården om missbruk upptäcks. Men av någon underlig anledning tycks inte detta gälla då arbetsgivaren heter situation Stockholm, där arbetstagarna är hemlösa. Varför då?

Så precis som övriga hemlöshetsverksamheter behöver situation Stockholm hemlösa för att personalen ska få sin lön, vilket knappast talas om eller gör att självkritiken eller den övriga ”hemlösaindustrin” kritiseras därifrån. Detta gäller självklart inte bara situation Stockholm, utan de allra flesta organisationer, företag, privata aktörer som på ett sätt utnyttjar utsatta människor för sin egen vinning och "goodwills" skull.

För ju mer man sätter sig in i hur olika företagare, frivilligorganisationer och myndigheter agerar i hemlöshetsfrågan (fattigdomen), desto tydligare blir bilden. Det handlar endast om att nära den egna organisationen. De utsatta hamnar i ett slags påtvingat kundförhållande till en ständigt växande marknad. Ni som lever under någorlunda drägliga förhållanden kan kanske känna igen er i hur elbolag, försäkringsbolag - statliga som privata sätter lagom press på er till och från. Hur banker och telebolag hetsar er ibland. För en hemlös råder samma förhållande till ”hjälparen”.



Hjälporganisationer håller den utsatte i ett grymt grepp och ser med förebrående ögon på den som behöver stöd. Det är mycket svårt att komma ur detta förhållande så länge du inte har något tryggt att bygga din förhoppning på. Staden låter hela tiden verksamheten runt hemlösa växa med olika projekt. Det är föreningar, lotsar, medborgarkontor, hemlösajourer, brottsofferjour och andra verksamheter som inte har något med hemlöshet eller dess lösning att göra.



De hemlösa används systematiskt i ett enda syfte. De används till att samla in och att söka pengar på. De fråntas sina möjligheter och allt hopp om att kunna leva under likvärdiga förhållanden som den övriga befolkningen. Den stress som den någorlunda lyckade medborgaren lever under transporteras ner till den som inte har något alls.



Tänk om vi tillsammans skulle kunna komma till den slutsatsen att den här binder upp oss. Om än till olika grad. Att vi alla hamnar i ett sorts skuldförhållande till dessa till synes så självklara aktörer. Hjälporganisationer och myndigheter värnar om sina egna bidrag eftersom dessa håller dem vid liv på samma sätt som banker och elbolag.



Priserna stiger, börsen går upp och ner och vi vaggas hela tiden in i en känsla av att vi är en del av en ständigt pågående utveckling. Enligt Ulla Beijer på forskning och utvecklingsenheten vid Stockholms stad (FoU) så har inte antalet hemlösa förändrats på 12 år siffran ligger konstant på omkring 3 000 personer i Stockholm. Dock har mörkertalet ökat markant. Enligt Jan Flyghed som är professor i kriminologi så har inte heller brottsligheten ökat tillnärmelsevis på det sätt som medier och politikerna ständigt ger uttryck för. Vi tycks leva i en bubbla som omgärdas av olika påhittade hotbilder. Vi värnar om vår egen trygghet och blundar för de egentliga orättvisorna. Vi behöver tydligen sjukpensionärer, invandrare, hemlösa och arbetslösa som skrämmer oss lite lagom så att vi kan känna oss tillräckligt motiverade att värna om vår egen nästan så ”trygga” position.



Vi matar oss med tragedier och med stigande siffror av olika slag. Men ser vi egentligen det pris som vi alla får betala för detta. Ser vi det samhälle vi skapar med detta förhållningssätt?



Rolf Nilsson

Föreningen Stockholms hemlösa


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0