Stefan Nilsson - idrott och politik

De svenska framgångarna i OS fortsätter, något jag tror delvis vi ska tacka Charlottes Kalla, för som med sitt guld i veckan gav draghjälp åt andra svenska medaljhopp. Det bidrag till ökad tro på sina egna möjligheter - "kan hon ska kan jag" - samtidigt som pressen minskade i och med svenska folket redan hade fått en guldmedalj.

Anders Hellners guld i skiathlon var lika imponerande som Kallas och Björn Ferrys och nu har vi tre skidåkare som kan aspirera på Svenska Dagbladets bragdmedalj. Jag är själv lite allergisk mot ordet "bragd" i idrottssammanhang, men om det finns sådana uppfyller alla dessa tre kriterierna väl.

Det mest imponerande med Hellners seger är att han gav precis allt för guld tidigare i veckan på 15 km. Han missade medalj hårfint och tömde sig rejält fysiskt och mentalt. Att han efter det lyckades komma tillbaka så starkt och vinna säger mycket inte bara om talang och fysisk styrka utan också om karaktär. I det avseendet finns det också klara likheter med Anja Pärsons bronsmedalj i tosdags.

Om det finns ett ord som utmärker de fyra stjärnorna ovan är det "vinnarskallar". Ordet syftar inte bara på deras enorma motivation och förmåga att uthärda smärta utan också ett par andra saker som är lättare att förbise. Det ena är en förmåga att glömma gamla misslyckanden och (lika viktigt) framgångar och helt inrikta sig på nästa tävling. Det andra är förmågan att inte tappa koncentrationen under själva tävlingen. Kalla gav ett exempel på det efter sitt guld i veckan när hon sa att hon snabbt lyckades mota bort tankar (i slutet) på att hon höll på att vinna OS-guld. Anja Pärsson och Lindsey Vonn, liksom många utförsåkare, är också mästare på att inte distraheras av något under själva tävlingsmomentet.

Läs artiklar i Aftonbladet här, här, här, här och här.

Läs artiklar i DN här, här, här, här, här, här, här och här.

Läs artiklar i SvD här, här, här och här.